Idag är det två månader sedan jag åkte in till sjukhuset med outhärdliga magsmärtor. Den smärtan jag hade då kommer jag nog aldrig glömma. På natten opererades min brustna blindtarm och när jag låg på sjukhuset dagen efter fanns det inte i min värld att jag idag, 2 månader efter, fortfarande inte skulle vara återställd.
Tiden sedan dess har gått upp och den har gått ner, en dag har det känts jätte bra och träningen har fungerat men sedan nästa dag kan det vara helt tvärt om. Efter tävlingen i Bruksvallarna hade jag ont till och från, träningen har blivit väldigt lidande och det var först i mitten på förra veckan som det började kännas bättre igen, men då åker jag självklart på en förkylning istället.
Motgångarna har avlöst varandra på sista tiden och jag kan inte minnas när jag var så här otränad sist. Jag har tappat mest i överkroppen, men även resten av kroppen har påverkats och min kondition är tydligt försämrad. Förkylningen är i alla fall på övergående och jag räknar med att komma igång med träningen imorgon igen. Helgens tävling i Gällivare ställer jag in. Jag behöver komma igång med träningen igen i lugn och ro, utan stress och press.
Det kanske låter konstigt, men vet ni vad jag längtar som mest efter just nu? Att kunna göra situps. Det var över två månader sist jag tränade magen och jag har heller inte kört någon annan styrketräning sedan dess eftersom det är svårt att göra övningar som inte påfrestar magen. Den ”vanliga” träningen har visat sig varit fullt tillräcklig och ibland för mycket för min stackars mage.
Det har varit mycket tjat om min mage här på bloggen och jag hoppas verkligen att det får ett slut snart. Nu känns den bra, men jag vet inte om jag vågar tro på att det ska fungera bättre denna gången. Jag lever på hoppet, men ibland börjar jag tvivla på om det finns något.
2 månader sedan
